måndag 13 april 2015

Skrapning med komplikationer

Ja, vad ska jag säga? 

Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?

Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.

Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.

Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.

I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.

Jag träffar läkaren och vi pratar om vad jag ska tänka på efter operationen och vilka risker det finns med den. Därefter får jag ligga och vänta på min tur, samtidigt som medicinen som mjukar upp livmodertappen verkar. Det gör att det blir lättare att föra in instrumenten i livmodern. Med lite förseningar är det min tur strax efter lunch.

Nål i handen, smärtstillande, elektroder på bröstet, syrgasmask och så djupa andetag och sen svart.

Nästa sak jag kommer ihåg är att jag ligger på uppvaket. Känner blodtrycksmaskinen som startar av sig själv och kramar hårt om armen. Känner att magen gör ont - men det är klart, de har ju varit inne och rotat i livmodern. Jag vet också att värken kommer av att livmodern drar ihop sig efter skrapningen. Så småningom rullas jag ut på dagavdelningen igen för att få lite mat i magen.

Läkaren kommer och berättar att under skrapningen uppstod en liten blödning. Den tog de hand om men nu har jag en liten ökad risk för infektion. Så vi går igenom varningssignalerna igen: kraftig värk, kraftig blödning, feber, illaluktande flytningar osv. Min man, som suttit med mig hela dagen, är mina extra öron.

Efter värktabletter, fika och mer vila känner jag mig redo att åka hem.

---

Jag byter om och vi går långsamt armkrok genom sjukhusets långa korridorer. Det tar tid för jag är yr, mår lite illa och magen krampar. Min man konstaterar att jag hänger mer på honom, än jag brukar när jag har ont. Vi tar många pauser, sitter och vilar på varje bänk, men jag klarar mig själv på toaletten medan min man hämtar bilen.

När jag sätter mig i bilen spyr jag plötsligt upp hela fikat. Lyckligtvis hade jag tagit med en spypåse "utifall att". 

Vi bor nära sjukhuset, så bilturen hem tar max fem minuter. Under den tiden stegras min smärta från en stark femma till en stark, nästintill outhärdlig nia. Jag har upplevt mycket stark smärta, men även för mig är nior ovanliga. Då existerar inget annat än smärtan.

När vi kommer hem har jag så ont att jag inte kan sitta, prata eller ens tänka. Vi inser snabbt att jag behöver tillbaka till sjukhuset. Maken ringer 112 medan jag försöker stå ut. Minutrarna innan ambulansen kommer segar sig fram. Jag kan inte ligga still och den enda tanken som finns i min skalle är: "söv mig!". Vad som helst! - bara jag slipper smärtan.

Till slut kommer världens gulligaste ambulanssjukvårdare. Är det en yrkesgrupp jag verkligen beundrar så är det de som jobbar på ambulansen. De jobbar systematiskt och lugnt och behåller fattningen, när jag själv är allt annat än lugn. Fast å andra sidan är bara vetskapen om att nu får jag hjälp lugnande.

De beslutar att smärtlindra mig på plats. Jag får en nål i armen och en stor dos morfin rätt in i blodet. De lägger tid på att få mig lugn, låta morfinet verka, innan jag känner mig stark nog att gå ut till bilen. Värken är fortfarande hög men närmare en åtta.

Den mest akuta smärtan har klingat av när vi kommer till sjukhuset. Jag orkar säga tack till ambulanspersonalen och säga hur otroligt duktiga de är. 

---

Vi behöver inte vänta länge på gynläkaren som ska jobba under natten. Så klart vill hon göra ett ultraljud och undersökning. Smärtan är egentligen alldeles för svår för det, men efter alla år vet jag att det är nödvändigt.

Bilderna visar ingenting, undersökningen ger inte heller så mycket ledtrådar för allt gör ont överallt. Möjligtvis är livmodern något förstorad. En sak är i alla fall säker - det ska inte göra så här ont efter en skrapning. Den smärtlindring jag fick på dagkirurgen ska vara tillräcklig. Något är fel, men vad? Har äggstockarna vridit sig? Eller är det så att mitt smärtsystem är så lättriggat att det löper amok?

Inlagd blir jag och när den första smärttabletten inte gjort mer nytta än lite yrsel, tycker läkaren att jag legat för högt, för länge. Jag har fortfarande inte kommit ner under sju. Så inför natten får jag en dundercocktail av smärtmediciner. En sån där cocktail som bokstavligen innehåller allt och som bara läkare vågar ge i extrema fall. De tar blodprover och håller mig fastande med dropp - utifall de skulle behöva göra något akut.

Till slut börjar smärtan ge med sig något och jag kan sova i ca två timmar. Under natten börjar livmodern krampa och jag får en livmoderhalsbedövning (pcb) som gör att jag får sova en och en halv timme till. I övrigt får jag sova tio till femton minuter innan jag vaknar, natten igenom.

---

Allt eftersom smärtan lagt sig under natten, känner jag att den sitter långt ner i buken. Livmoderlågt. Jag trycköm som om hela livmodern vore ett enda stort blåmärke. När dagen kommer på, på fredag morgon, får jag en ny dunderdos och jag lyckas sova nån timme till. Ronden är snäll nog att vänta ut mig så att jag får sova.

Ronden består av läkaren som gjorde skrapningen och min ordinarie läkare. De undersöker mig och frågar hur ont jag har. Morfincocktail till trots ligger jag inte under 6,5. Vi går arm i arm till ultraljudsavdelningen för att få ordentliga bilder. De har bättre utrustning där, än på akuten.

Jag vet inte hur många gånger jag sett min livmoder på ultraljud, men tillräckligt många gånger för att se att den inte ser ut som den ska. Det är den opererande läkaren som för staven och han säger att det ser ut som myom.

Myom? 

Av alla ultraljud jag gjort är det ingen som nämnt myom. Min läkare ser lika förvånad ut hon. Och här märker jag att min läkare kan mig. Hon vet att jag inte haft myom tidigare, att de skulle ha upptäckts av alla läkare som undersökt mig. Hon dubbelkollar mina journaler och ser att hon har rätt.

Hon tar över staven själv och ser att det som ligger i min livmoder är koagulerat blod. Sex centimeter koagulerat blod syns på bilderna. Hon känner direkt på livmodern att den är förstorad. Det är alltså inte konstigt att jag haft jävligt ont, för blod som är kvar i livmodern gör jävligt ont. Livmodern krampar konstant och ger inte kroppen någon paus.

---

Jag måste skrapas igen.

Jag sätts upp på akutlistan för operation. Jag hinner ringa ett snabbt samtal hem för att berätta vad som händer, ta en snabb dusch och byta till operationskläder innan de rullar iväg mig. Dessutom har jag fått medicinen som förbereder livmodertappen igen.

Jag får ligga på uppvaket en stund innan de hämtar mig. Under den stunden (10 min? 15 min? 20 min?) stegras smärtan igen och helt plötsligt ligger jag åter på en nia. Efter operationen fick jag reda på att det var livmodertappsmedicinen som skapade smärtorna. 

När operationspersonalen kommer gråter jag och skakar av smärta. De rullar in mig i salen och börjar med smärtstillande och syrgas. Jag orkar krypa över till operationsbordet och de jobbar snabbt och effektivt. En sköterska står vid mitt huvud och hjälper mig att andas djupt. Benen skakar fortfarande av smärta, men inom mig längtar jag bara till de söver mig - tills jag får slippa smärtan. De frågar om jag vill prata med läkarna innan. Jag svarar ansträngt: "Nej, bara söv mig!"

Ett par djupa andetag och sen svart.

---

När jag kommer ur narkosen lyckas jag säga att jag vill ha smärtlindring - för ont har jag. Jag blir ombäddad av varma täcken, till och med runt huvudet. Sen sover jag och väcks en gång i kvarten av blodtrycksmaskinen som kramar åt för hårt kring armen. Jag har fortfarande ont, men inte på samma sätt. Nu krampar livmodern mer bara. Den håller på att dra ihop sig med hjälp av mediciner. 

Till slut hämtas jag tillbaka till avdelningen. Något för tidigt tycker barnmorskorna, eftersom narkosen inte riktigt släppt än. Men redan nu känner jag skillnaden. Visst jag har ont, men det är inte värre än att jag klarar att hantera det. Smärtan ligger som högst på en femma. Inte ens efter skrapningen igår kändes det så här.

Läkaren berättar att de hittade en och en halv deciliter koagulerat blod i livmodern. De har sett till att inget blöder, att livmodern dragit ihop sig och framför allt att den är tom. Jag blir satt på två starka antibiotikakurer för att förebygga infektion. Förutom att jag är påverkad av narkos, smärtstillande och allmän kroppslig påfrestning mår jag bra. Jag klarar mig lugnt utan morfin.

Jag stannar en extra natt på sjukhuset, även om jag skulle kunna åka hem. Nu tar jag inga risker utan frågar hellre en fråga för mycket än för lite. Samma råd får jag när jag åker hem. Minsta tecken på att jag inte mår som jag ska, så ska jag höra av mig.

---

Ja, ni förstår säkert alla som tycker synd om mig. Och ja, även jag undrar varför allt händer mig. Varför min kropp alltid måste ta alla extra omvägar. Men jag har inte fokuserat på det. Jag har legat i mitt attackläge, beredd på att hantera det jag ställts inför. Jag befinner mig fortfarande mitt i allt och jag vet att allt som hänt kommer komma över mig så småningom.

Det jag fokuserar på nu är att minnas det positiva och att det mitt i allt funnits skratt.
  • Hur fantastiskt bemött och omhändertagen jag blivit. Vilka underbara barnmorskor det finns och att min absoluta favorit jobbade en av nätterna. 
  • Hur ambulanssjukvårdaren som skulle sätta nålen i armen misslyckades totalt på första försöket, på grund av att mina ådror hoppade åt sidan och sprack. "Vissa patienter är åderterrorister", skämtade han och jag med min galghumor replikerade "Och nålterrorister på andra sidan". Ett riktigt stort, ill-lila blåmärke fick jag som tack för hjälpen.
  • Hur mina armar och händer ser ut som om jag är värsta junkien efter alla blodprov och nålar.
  • Hur min läkare sa till den andra läkaren "Här har vi en som känner igen sin livmoder!", när jag påpekade att så där har den inte sett ut tidigare, samtidigt som hon uppskattade att jag gjort närmare 50 ultraljud, bara hos dem. Och hur hon sen skämtade att jag borde kunna börja arbeta där för att jag kan så mycket. 
  • Hur jag blev skjutsad från akuten till avdelningen av en biffig, tatuerad ordningsvakt med full mundering på sig, istället för de som jobbar på transport. Vad de tänkte att jag skulle hitta på? 
  • Hur barnmorskorna berättade om pappan som fick underkänt i sängkörning, när de körde ner mig till operation.
  • Hur mycket jag babblade efter andra narkosen och om jag minns rätt sa: "Jag vet att jag pratar mycket men jag minns inte vad jag säger."
Det är det här jag fokuserar på och minns. Det jag vill minnas av den här historien.

Allvaret i det jag varit med om sätts i sitt verkliga ljus när jag pratar med min man och mina föräldrar. De som stått bredvid och sett allt. Jag ser aldrig min egen smärta - de gör det. Jo, jag kan se min smärta i deras ögon. Hur de tappert försökt skratta åt min ironiska galghumor (som för min egen del blir ännu roligare med massa morfin i kroppen), hur deras ögon har tårats och hur de inte vetat vad de ska säga. För egentligen finns det inte ord.

Jag ångrar ändå inte att vi gjorde skrapningen. Hade det gått som planerat hade det varit det bästa alternativet, det har flera läkare också sagt. Nu blev det som det blev. Jag hade gärna haft allt det här ogjort, men jag vinner inget på att gå runt och ångra mig.

10 kommentarer:

  1. Du är så stark! En riktig hjältinna på alla sätt som finns! Stora kramar. /Lina

    SvaraRadera
  2. Så fruktansvärt jobbigt! Och dom du säger, varför ska allt hå fel?! Jag hoppas du mår bättre snart!!!

    SvaraRadera
  3. Usch! Du och jag verkar ha likande kroppar och samma jävla otur. Som du skriver så klarar man sig igenom det, man håller sig över utan. Men tillåt dig till att bryta ihop om det behövs. Ibland behöver man gå ner i det svarta hålet för att orka fortsätta! ❤️kram / Sara

    SvaraRadera
  4. som sagt en stor kram och energi till dig! Du får skriva en bok!!! Du har verkligen material så det räcker! Hoppas du får ladda och hitta en ny karta att navigera vidare efter nu med ny kraft! KRAM

    SvaraRadera
  5. Jag kan inte förstå varför vissa av oss måste gå igenom så mycket hemska saker. Vad är meningen med det? Jag blir så ledsen för din skull. Hoppas på att du ska få bättre nu.
    Många och stora styrkekramar!!!

    SvaraRadera
  6. Lider med dig!!
    När du berättar hur din kropp funkar är det som att läsa om sig själv. T o m våra ungar har börjat säga: "ja med våran otur.....". Det tillstöter alltid saker som man aldrig kunnat gissa. Min kurator brukar bli uppgiven på allt som händer oss och att det aldrig är lugnt!
    Men jag tycker faktiskt synd om dig, fast jag brukar reagera som du. Men du måste tillåta dig att få vara ledsen. Det kommer ikapp dig en dag annars. 💖
    Varma kramar / Bettan

    SvaraRadera
  7. Men vilken jäkla resa du och ni har haft! Det är ju helt vansinnigt.

    Är det något med endometrioskvinnors kroppar som gör att det på något sätt liksom måste bli så komplicerat allting? Min kropp är jättekonstig, den beter sig på massa konstiga sätt och det enda läkarna kan förklara det med är endometriosen och sammanväxningar den orsakat. Jag vet inte vad jag ska tro, mer än att det är svårt att uttyda vad kroppen vill säga med alla sina konstiga sätt att reagera.

    Jag hoppas att ni får möjlighet att samla kraft efter denna otroligt tuffa period och känner att ni på sikt orkar med ytterligare ett IVF-försök.

    SvaraRadera
  8. Vill skicka en gigantisk kram till dig! Tänker på dig och önskar att du snart får må bättre.

    SvaraRadera
  9. Kikar in här för att skicka dig massa kramar och mina tankar. Jag hoppas att du mår lite bättre nu och att du slapp stöta på ytterligare komplikationer.
    Kram

    SvaraRadera
  10. Många styrkekramar till dig <3 Känner dig inte men tänker på dig och er.

    SvaraRadera

Tycker du att inlägget var intressant? Lämna en kommentar (men håll god ton) eller dela det med andra.

Om du inte vill skriva en kommentar kan du skicka ett meddelande istället. Använd formuläret längst ner på sidan eller skicka ett mail till efter.endometrios@gmail.com