Ja, vad ska jag säga?
Vad ska jag svara alla som tittar oroligt på mig, som tycker synd om mig, som tycker att jag går igenom för mycket, som tycker att jag har otur, som tycker att allt händer mig?
Jag avskyr när folk tycker synd om mig. Det får mig att känna mig svag. Samtidigt förstår jag mer än väl varför de tycker synd om mig och varför de reagerar som de gör. Det finns inga andra ord helt enkelt. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag nog reagerat på samma sätt, för i grund och botten är ju alla tycka-synd-om-reaktioner omtanke. Det fattar till och med jag.
Skillnaden är att när all skit och djävulskap händer mig själv, går jag in i nåt slags "attackläge". Hur hanterar jag det här, vad behövs göras, vad ska jag tänka på? Handling och beredskap - allt för att inte gå under.
Som ni kanske förstår så har jag ett par tuffa dagar bakom mig. Det är mycket som hänt och inläggets längd är därefter.
I torsdags skrevs jag in på dagkirurgin för skrapning.